Någon fick en idé. Jag tror att det var Robert Stenberg, men det kan också ha varit under influens av Magnus Ölme Eriksson eller Daniel Cronblad. Jag var dock bara med i samtalet och kan inte ta åt mig äran.
”Vi gör en träningsresa här i Trollhättan:”
Vissa människor har en mycket kort sträcka mellan käften och musklerna. Det betyder att deras ord oftast lämnar stadiet ”snack” och blir till handling. Processen att skapa en fantastisk träningsresa tog fart direkt.
Vi bestämde oss för att satsa fullt ut. Inga kompromisser – bara det bästa. Därmed var Albert Hotell givet som boende. Varje måltid skulle vara en upplevelse. Varje träningspass skulle bli något att berätta om när man kom hem efter resan. Umgänget skulle per automatik komma att bli bra, eftersom deltagarna skulle bo, äta och träna tillsammans från torsdag till söndag. Det hela skulle bli en upplevelse utöver det vanliga.
”Vi kör en reflexbana med pannlampa när gästerna kommer på torsdag”, sa Ölme.
”Jag kan ordna en löptur på Halle och Hunneberg. Vi kan göra ett stopp på Bergagården och äta lunch, och så kan du föreläsa där, Rune”, sa Daniel.
Jag tyckte att lördagen borde vigas åt ett långpass med överraskningar. Robert sa att han kände Polisens präst Barbro och att hon kunde fixa en gudstjänst på lördagsmorgonen. Och så skulle han fråga sin kollega Birgit om hon kunde ha en kontroll vid Åsbräcka kyrka och bjuda på glögg och pepparkakor. Jag hade slängt ur mig något om att man kunde göra ett stopp och ha skytte på fallmål av samma sort som skidskyttarna välter omkull när de träffar. Och att det vore roligt att göra en ”Medoc” mot slutet av löpturen. Ölme kände Maria, som är personlig tränare och har en karisma som skulle kunna få en vedtrave att ta tag i sin hälsa. Hon skulle kunna köra ett pass med oss på söndagen. Och krögaren på Albert Hotell, Rickard Halleröd lovade att föreläsa om mat.
Detta kunde inte bli fel. Eller kunde det? Jag var orolig för att ingen skulle anmäla sig, att vädret skulle bli dåligt, eller att varenda paragraf i Murphy’s Law skulle aktiveras. Mest av allt fruktade jag att vädret skulle bli höstruskigt.
Men 12 gäster kom, solen sken på gula höstlöv varje dag, och inget av allt det som skulle ha kunnat gå fel gick fel. Dessutom fick vi god hjälp av människor som donerade sin tid till att hjälpa oss.
Jag var ansvarig för lördagen. Då var temat ”Överraskning”. Klockan 7:45 sprang vi iväg. Nåja, jag körde iväg i supportbilen medan alla andra sprang, eftersom jag ännu är konvalecent efter att ha opererat en häl och fått löpförbud under läkningstiden. Förvånade hamnade deltagarna strax därefter i Trollhättans Kyrka för en gudstjänst. Prästen Barbro hade tagit dit en solist som sjöng och spelade piano. Psalmen 730, en irländsk folksång, Må din väg gå dig till mötes, och må vinden vara din vän …” passade perfekt. Vi fick även tända ljus för någon vi ville minnas. Gudstjänsten var väldigt vacker och jag kände mig näst intill emotionellt berörd.
Löpturen drog vidare ner till Åsbräcka och Birgits glögg, innan man någon kilometer senare stretade upp till Flundres skjutbana. Där möttes vi av Ölmes far Åke, som varit svensk mästare i fältskytte, och min kusin Einar, som är ordförande i skytteföreningen. Robert har vunnit Polis-SM i skytte och även Ölme har varit tävlingsskytt. Jag, som bara varit prickskytt på Fallskärmsjägarna, kände att det var läge att hålla låg profil och låta experterna ta över. Efter att vi ätit ärtsoppa i skyttepaviljongen körde ledarna först en utbildning på skidskyttegevären, varpå alla fick skjuta fem provskott på fallmålen. Robert räknade in deltagarna i två lag, och så blev det springskyttestafett.
Innan löparna gav sig ut på vägen igen med riktning Sjuntorp, berättade jag om lördagen den 29 oktober år 1966 – alltså på dagen 50 år sedan. Då sprang jag min första mil på den väg som de nu skulle löpa. Det var i samband med att min far Lasse Larsson var med på provtagning för Gångmärket som jag, 10 år gammal, tog för mig av möjligheten att springa deras bana, som gick från Åsbräcka bastu till Sjuntorp tur och retur. I fars dagbok står det att jag gjorde milen på 54 minuter.
När löparna sprungit 35 kilometer kom de till Slätthult. Där hade Robert och Daniels fruar, Ann och Jenny, dukat upp ett bord med vit duk, levande ljus, ost, kex, två sorters Bordeax-vin och ett alkoholfritt alternativ. Det var dags att göra en Medoc, inspirerat av maratonloppet med samma namn i Bordaux. Där går banan mellan vingårdarna och man serverar vin i kristallglas på kontrollerna.
Nu återstod bara två överraskningar för våra gäster. Den ena var att hela löpturen blev 43,4 kilometer, vilket innebar att flera satte nya distansrekord. Den andra överraskningen var att de serverades champagne när de kom till Albert Hotell. Sexrättersmiddagen som avslutade dagen stod i och för sig på dagsprogrammet men den var fantastisk ändå.
Söndagens pass hade temat Återhämtning. Maria körde rörlighetsträning med kvastskaft. Helt fantastiskt även det.
Och så var Träningsresa 200 % slut för den här gången. Slut var även jag. Anspänningen det innebar att vara med att arrangera en sådan här resa, att känna ansvaret för att deltagarna skulle få valuta för den tid och de pengar de satsat, tog sin tribut. Vi fyra arrangörer satte våra namn i pant på att detta skulle bli bra. Och jag tycker faktiskt att det blev så. Bra, alltså. Men resten av den söndagen var jag helt enkelt för trött för att kunna glädja mig åt ett lyckat resultat. Dessutom saknade jag människorna som jag varit tillsammans med under fyra dagar.
Personalen på Albert Hotell var fantastiskt proffsiga, deltagarna var underbara, vädret var perfekt, pålitliga människor ställde upp och hjälpte till där behov fanns, och Robert, Magnus ”Ölme”, och Daniel var oerhört bra att jobba med. Slut på utvärderingen! Mer behövs inte.
Kör vi en Träningsresa 200 % nästa år också? Ja, kanske. Håll ögonen öppna på facebook och på min hemsida om du vill vara med.
